Struktur var namnet, sa Bull
Dagen har lunkat på i sitt vanliga mak, har bara fått tokspel på all ostruktur som finns i detta strukturella überdeutch-företag. Allt ska var så jävla tipp-topp och det finns inte en grej som inte har en egen funktion, eller konstigt danskt (!) namn, men samtidigt så är det sån oordning, överallt. Iaf där jag befinner mig. Är det mig det är fel på, har jag för höga krav på min omgivning (och mig själv) eller är det så att det helt enkelt saknas struktur någonstans därunder den så fina ytan?
Har en hel del planer på förbättringar, ska bara se till så att ev ömma tår inte blir alltför trampade på.. Nu får det vara nog. Förtroende är bra, kontroll bättre! Kan ana mig till lite brist på ovan, eller är det för hård kontroll "uppifrån" som gör att tidsbristen på kontroll "neråt" är för stor. Vad faan menar jag? Vet inte men det ser bra ut..
Kort sagt, det måste till bättring. Och då är det som alltid bäst att börja hos sig själv. Så imorn ska det struktureras! Min akilleshäl är bara att jag har svårt att slutföra det jag påbörjar, vilket ofta leder till en ostrukturerad miljö, så det får bli i liten skala. Till och börja med.
Pappa, jag är kissnödig!
Men med vad?
Det får bli det gamla vanliga, planlöst bladdrande tills de där blickarna från frugan börjar bränna i nacken. (Hon kommer att hävda sin rätt till datorn, och Facebook.. Allt mitt är ditt, hur kunde man gå på nåt sånt??)
Den senaste veckan, eller månaden - de flesta veckor ser numer ganska likadana ut, har inneburit jobb. Och så.. jobb. Men det har varit kul, även om man ibland är som en disktrasa när man kommer hem. Börjar komma in i alla rutiner på jobbet nu, vilket underlättar en hel del! Trots det kan man ibland få någon skön kommentar som - Vet du inte det! Eller de ligger ju på den där hyllan, det vet ju alla.. eller hur. Det är en hel del som "alla vet" för att de har tagit reda på det, eller har varit där sen huset byggdes för tre år sedan, men det är ju tur att man inte är den blyga typen.
Jargongen är skön, och de flesta kan man skämta ganska friskt med, vilket livar upp stämningen en hel del under de mest stressiga dagarna. Högt i tak är ett krav för att man ska orka med tycker jag. Fast jag har ju alltid högt till tak...
Har börjat inse att om jag ska orka hålla bloggen vid liv så kan jag göra mindre inlägg, oftare. Vilket inte borde vara så svårt.. eller?
Efter mycket tjatande fick sonen (snart sex) ÄNTLIGEN följa med på en riktig hockeymatch! Gissa om han var uppskruvad dagarna innan. Teckning på teckning landade framför pappa, den gemensamma nämnaren var - hockey. En liten minnesanteckning till pappa för framtida besök; boka platser NÄRA trappen! Som det var i måndags så satt vi hyffsat bra, på andra våningen i höjd med mittlinjen, mot motståndarmålet, vilket gav god uppsyn över Clubens härliga målexplosion ( 8-1 ). Problemet var bara att vi var tvungna att tränga oss framför ca 20 pers (varje gång) då det var dags för toalettbesök. Faan, fattar inte ungen att pappa vill titta på matchen och inte springa på toa hela tiden?!
10 minuter in i första perioden, pappa jag är kissnödig! Ursäkta, ursäkta, kan vi få komma fram.. Bort till toan, ingen kö - undrar varför.. Ursäkta ursäkta, kan vi få komma fram.. Periodpaus - toalettkö - undrar varför? Pappa köper med sig en kaffe inför andra perioden, tittar på sonens längtande blick - glömmer för ett tag bort toalettspringet - köper en Festis till sonen. Slurp, pappa inser att sonen nog ska ta det lite lungt med drickat - försent - 8 minuter in i andra perioden - pappa jag är kissnödig! Ursäkta ursäkta, kan vi få komma fram... Bort till toan - ingen kö, nähä?! Och så tillbaka till den numer luttrade skaran på rad 6.. Sonen fick låna pappas halsduk, och var det inte vifft i nacken på den sura gubben i stolen framför så var det vifft i ansiktet på den bredvid, och inte tala om vad kul det var att sparka lite lätt, bara lite, med benen så att de sådär precis nuddade stolen framför. Jag vet, det är inte hans fel att han snart är sex år och inte kan sitta still i över två timmar, men ibland så vill man bara sjunka genom jorden.. Och inte tala om när sonen inför andra perioden fått köpa en egen LHC-flagg att viffta med, första målet så vipps, i ögat på den bredvid - pappa får en blick som kunde dödat..
Vill innan jag lämnar över datorn till min fru passa på att tipsa om en mycket rolig person som tagit tag i sig själv och även han börjat blogga, ska bli intressant att följa dina litterära framgångar, Erik!
http://erichellbom.blogspot.com/
Kan myggor reinkarneras?
Vet att det inte varit någon direkt trafik på bloggen senaste månaden.. men jag får skylla på ett späckat schema och min patenterade lathet. LOVAR att jag ska skärpa mig på den punkten.
Livet springer just nu fram i en fart som skulle göra SJ grön av avund.. Fullt upp på jobbet och så verkar det förbli, verkar inte avta, snarare tvärtom, nu är vi på väg in högsäsong. Riktigt kul faktiskt.
Rutinerna börjar sätta sig och känslan av att vara en i gänget växer sig större dag för dag, vilket gör arbetsglädjen än större. Men visst det finns som på alla arbetsplatser trätoämnen och olika grupperingar, men inte något som stör, det speglar ju bara livet i stort, alla funkar inte tillsammans. Vet man om det och arbetar därefter så flyter det på ändå. Kontraktet ser ut att förlängas iaf en månad till. Hoppas hoppas!
I övrigt så vankas det snart tre-årskalas.Pappas lilla flicka blir T R E ( 3 ) Å R ! ! !
Tror inte riktigt på det, men så är det tydligen. Och vad ska pappa göra denna bemärkelsedag? Jo han har schema 6-22. Inventering.. Hur kul som helst. NOT!
Blir släkten imorn och familjen nån annan dag...
På återhörande
Jag lever!
Men jag lovar, det ska ske bättring. Hoppas jag... Att arbeta heltid har varit mer påfrestande än jag kunnat tro. Det var bra länge sedan som man tittat på klockan vid 21-snåret och insett att man är redo för kudden, men så har det varit större delen av tiden som flytt. Svintrött inte svininfluensa...
Det är kul men som sagt väldigt ansträngande på arbetsfronten just nu. Kan bero att man inte jobbat heltid på ett år. Sommarjobbet blev förlängt en månad och chanserna att upprepa detta ser kanske inte så ljusa ut, men som chefen sa när jag försökte känna honom på pulsen häromdagen - Det kommer att koma ut en tjänst om några veckor, SÖK! Det som talar mot mig är att jag inte varit där så länge, det finns så att säga några på förtur. Men samidigt så är inte vvs-avdelningen den populäraste av avdelningar då det kräver en del kunskap. Så det återstår att se, kontraktet går ut 13 september iaf. Efter det blir det väl att besöka arbetsförmedlingen, igen...
Vad har då hänt de senaste veckorna??
Det absolut största är utan tvekan att sonen börjat i SKOLAN. Den lille skiten går i skolan, förskoleklass, men ändå. Om tretton år så kommer man stå där med ett lätt pinsamt plakat utanför skolan och förmana honom att inte dricka sig redlös innan studentmiddagen är klar... Eller inte dricka sig redlös överhuvudtaget var det visst.
Slut på sovmornar och bolibompa, nu är det frukost klockan 7 som gäller för att sedan transportera sig till skolan. Skönt att man bor som man gör så det inte är så långt till dito.
Än så länge upskattar han skolan och tycker att det är kul. Att läsa och skriva har han varit duktig på ett bra tag nu, och då inte bara att skrvaav något som står framför honom utan även att ta ord "ur luften" som passar in ex leken.
För några veckor sedan så lekte han doktor i lekrummet och tjatade febrilt på mamma att komma och besöka honom. Då mamma var upptagen med annat så tröttnade han och skrev in sig själv i journalen;
OLIVER PASJENT
Med bakvänt J, men ändå. Liknar papppa i samma ålder...
Veckan innan skolan började så var nervositeten så påfrestande att bara man nämnde skolan så fick man ett utbrott till svar. Nu är det dock ändring och nervositeten har släppt, mycket tack vare att de är samma gamla kompisar som förut och de är trots allt bara sex stycken i klassen. Mycket behändigt.
En viss panik spreds sig i femåringens sinne när skolan väl börjat;
- Mamma, min hjärna funkar inte. Annars när jag är tyst så tänker min hjärna massor av saker men nu när jag är tyst så händer ingenting!
Den lilla fröken går kvar på samma dagis, men hör nu till de största barnen på avdelningen. Trots är något som har utvecklats till en konstart och framförallt så har det satts sig på öronen och stämbanden. Undrar om man kan vaccinera mot det oxå?
Nu bär det av till Ikea för inhandling av två transformatorer till taklampan i köket, har bara varit släckt... vet faktiskt inte, men väldigt länge är det iaf.
Jag är lat
Vad ska man då göra en dag som denna? Slappa! Vad kan vara bättre. Göra ingenting alls. Kanske glo ifatt Prisonbreak-avsnitten som legat flera månader på hårddisken ( ja jag vet, man får inte ladda ner såna saker, men det är inte jag utan en kompis-som-känner-en-kille-som-känner-en-kille som gör detta sattyg. Jag har ingen aaanin om att det var olagligt osv. ) Är helt slut när jag kommer hem från jobbet numer, lite annat tempo än vad man höll sista tiden på ni vet vad. ( Coop ) Inte idealiskt att gå i väggen med alt vad det innebär, tjafs med inkompetenta sk läkare, tjafs med Försäkringskassan m.m. för att kravla sig tillbaka till 50- och 75%, det sista av ren envishet ( samma som drev mig in i just nämda väg för övrigt ). Och som avslut på rehabiliteringen bli uppsagd...
Men men, det var nog tur att det blev som det blev. Nu har jag det bra på jobbfronten, folk tycker om att jobba där och kunderna tycker om att handla, vilket jag tvivlar på att någon av dessa två faktorer stämmer in på tidigare arbetsplats för tillfället. Tråkigt men tyvärr sant. Men nån gång vänder det väl för dem oxå, det är bara att hålla ut.
Igår var jag inne i ett stimm. Ett flertal kunder var så nöjda över den så förträffliga service de erbjudits att de kom tillbaka redan samma dag och stod i kö för att få hjäp av MIG. Snacka om egotripp! Det är det som får en att fortsätta kämpa. En farbror var väldigt mån om att få veta ifall chefen för varuhuset hade sitt kontor på plats eller satt på annan ort, han skulle nämligen ringa och berömma den UTMÄRKTA service han och hans fru fått av undertecknad. Mer mer mer!
Vet inte om det kom ett samtal eller inte men jag fick en stund med chefen under dagen, fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att vara kvar... Ehhh...hmmm...låt mig tänka... JAAA!!! Är du dum eller, klart att jag vill! Nu är det förvisso med en månad i taget på vvs-avdelningen ( har ju lite erfarenhet av det ) men heltid. Inte kattskit. Nu ska jag bara avboka mötet med arbetsförmedlingen, tråkigt. NOT. Skönt att ha arbete innan man officiellt slutat det förra. Börjar likna mitt flyt i arbetslivet igen. I´m back on track. Eller iaf med ena foten. Sen så finns det stora förhoppningar om ett grav-vick (konstigt det ser ut ) eftersom en kollega har en liten bulle i ugnen...
Något helt annat, läste i tidningen att Försäkringskassan har överträffat sig själva, igen. Denna gång är det den lääässkiga svininfluensan som får klä skott för min frustration över den mest inkompetenta instansen i konungariket ( förutom själva kungahuset då, men det får bli en annan gång ) Sverige. Så här är det; Om ett dagis måste stänga för att all personal har drabbats av sjukdom så är det INTE tillåtet att som förälder vabba om det är kommunen som har beslutat att stänga ner. Däremot så får man vabba om det är en läkare som stängt ner dagiset ( eller förskolan som det så fint heter ). Men samtidigt så slipper vi föräldrar att lämna in Staci-dokumentet som intygar att barnet inte varit på dagis när det har varit sjukt, om nu barnet drabbats av svinifluensan. Rörigt, jo visst. Men i kortfattad form så kan man, om nu kommunen stängt ner ens dagis pga svininfluensan, hävda att barnet har nämda sjukdom och på så sätt få tillf. föräldrapenning UTAN att behöva intyga detta. Som gjort för ett mer utbrett fusk än tidigare. Och det är inte för att de värnar om oss försäkringstagare som man tagit bort kravet på intyg utan man tycker att dagispersonalen ska slippa hanteringen av intygen... Vore det inte bättre att tänka till en gång extra INNAN man utformar sina regler?
Än en gång lycklig över att få avboka mötet med rikets näst mest inkompetenta instans, arbetsgförmedlingen!
Varför ska det vara så svårt att ringa en gammal jobbarkompis som man vet har drabbats av en svår sjukdom? Vad är det som gör att man drar på det så länge att man till slut inte vet vad man ska säga. Eller är det just det som är problemet? FAAN vad feg/löjlig/dum man är egentligen. Det är ju bara att lyfta luren och säga hej.
Man kan inte annat än bara le stort när dottern kommer upp i sovrummet på morgonen och säger -Jag tycker om dig, pappa!
Lite humor igen
Det gör ont...
Får låta andra stå för humorn idag...
I´m a sell out...
Hjälp, mig att samla poäng. Snälla! Bli medlem.
Hjälp, min fru klipper gräset (åt fel håll)!
Då var det dags igen. Ytterligare en helg att förbruka efter eget tycke och smak. Mitt dito är tydligen arbete på lördag och vila på söndag. Sen om det blir vila återstår att se... Men känner jag mig själv rätt så blir det något åt hållet i alla fall.
Veckan har som vanligt nu för tiden inneburit arbete och åter arbete. Men samtidigt så har jag blivit väl MEDVETEN om att det snart inte finns något sådant kvar. Sista veckan som kommer nu och plötsligt så har sex veckor bara rusat iväg. Fast å andra sidan så skriver vi idag 7 augusti, det är snart höst!!!! Förhoppningarna om att få fortsätta på Bauhaus är inte så vidare värst stora, det är inte bara positiva saker med hösten, det innebär även lågsäsong för branschen. Men det kan säkert bli något inhopp nån gång då och då, men det blir man inte rik på samtidigt som det enligt lag inte är tillåtet att deltidsstämpla fler än 75 dagar!
Dettta leder mig in på veckans mest spännande möte; ARBETSFÖRMEDLINGEN. Tänkte häromdagen att jag skulle göra grovjobbet nu istället för den 1 september, när man säkerligen inte kommer att vara ensam på plats för den obligatoriska anmälningen. Sagt och gjort, när ungarna dumpats på dagis ( känns lite så just nu, kan vara semestern som påverkar det hela, ödsligt värre ) styrdes kosan mot storstaden och denna fantastiska skapelse kallad arbetsförmedlingen ( varför heter det förmedling? Deras mantra är att de inte förmedlar arbete, det är det du själv som gör ). Nu har jag aldrig trott, och skulle nog inte heller vilja, att man får ett jobb så snart man kommer dit. Självklart så är det upp till mig att hitta arbete, men lite lustigt är det allt. AF är ett nödvändigt ont på vägen till ett nytt jobb. Likt en Gestapo-vakt som kommer hänga över ens axel tills man har skaffat sig ett förvärvsarbete i lägret. Fast tvärtom på något sätt, Hermann Göring och jag ser inte på arbete med samma ögon. Han hittar arbete som behöver verkställas överallt medans jag vill kolla runt lite och fundera en stund innan jag sätter igång. För det är så när man är på AF, du kan inte säga att du inte kan arbeta, då åker du ut. "Överallt finns det arbete". Jo, men jag vill inte ha ett telemarketing-jobb eller deltids arbete i 10 dagar. Argumentet att man har fru, två barn och ett hus är INTE skäl nog för att slippa flytta eller veckopendla... Arjeplog her I come! Sen kan man ju fundera på deras intresse för just jobbfinneriet. Nyheten om att COOP säger upp E T T U S E N heltidstjänster samtidigt som det ska sparas 1 500 000 000 :- under 2009 borde de ha snubblat över nån gång när de slösurfat kan man ju tycka, eller att Antenn är ett omställningsföretag som är MARKNADSLEDANDE i landet ( samtidigt som det ligger tvärs över gatan ).
Men har man döpt sitt intranät till KONTORSLEDA ( det är sant ), så kan man ju inte begära att de ska ha någon egen drivkraft och arbetsglädje.
Frugan fortsätter att förbarma sig över gräsklipparen. Ett litet problem bara, hur för man fram att hon klipper gräset åt fel håll? Jag klipper gräset i raka linjer från häck till häck likt en fotbollsplan, medans frugan klipper.. ja.. lite annorlunda.. typ hit och dit...och på tvären. Eller inte på tvären, så ofta, utan mer på bredden. Men jag vet ju svaret, ( tänk; "gör det själv då" ) samtidigt som det är skönt att slippa detta urtråkiga jobb så är det enerverande att se gräsmattan bli randig åt fel håll...
En jobbarkompis till min kära hustru berättade om en rolig (?) incident som inträffade under semestern.
Hon och familjen var i Göteborg ett par dagar. När man är iväg så här så är det lätt hänt att barnen tröttnar på en, eller tvärt om, och börjar utforska stan på egen hand. Då kan det vara bra att ha kritat ner ett mobilnummer på armen så att alla kan återses vid dagens slut, eller helt enkelt om rackarungen kommer bort. Så gjorde även denna familj. Alla dagar utom en... Denna dag kom självklart femåringen bort. Och jag kan tänka mig paniken som börjar spridas hos mamma nu. Efter att ha letat överallt så får hon syn på en restaurang som de besökt dagen innan. När hon kommer dit så sitter mycket riktigt femåringen där.
- Jag hittade inte er, så jag tänkte att du brukar ju bli hungrig så jag går hit och väntar...
Det kunde ha varit min son!
Nicklas Lidström försenade mig
Söndag, igen. Kommer inte kommentera fenomenet att veckorna bara försvinner i tomma intet. Det vet alla vid det här laget. Ännu en vecka med jobb i överflöd. Lika bra på att passa på när det bjuds.
Längtan efter hösten finns kvar. Ungarnas eviga gnatande, skrikande men villkorslösa kärleksmottagande när man kommer hem finns även det kvar. Och det är en evig tur att de kan fylla på ens reserver och inta bara parasitera på dem. Hur trött man än är när man kommer hem eller hur mycket man än tjatat, skrikit, pratat, diskuterat, befallit, bett, vrålat, och viskat till dem dagen innan så känns det så skönt att komma hem när det står två solstrålar vid dörren och väntar på en. När man inte hinner släppa ner matlådan på golvet innan man har två schimpanser som frenetiskt klättrar upp längs ens ben för att bli den som först får en kram och uppmärksamhet.
Efter att jobbat sju dar i rad så har det varit otroligt skönt att få två dar fritt. Eller fritt blir det aldrig riktigt. Lördagen började med konstaterandet att verkstan inte riktigt kollade upp så att gräsklipparen verkligen funkade innan de släppte iväg den, vatten i soppatanken var tydligen ursprungsproblemet och familjen blev 174:- fattigare. Hade förväntat oss betydligt dyrare reparation med tanke på att klipparen var VÄLDIGT billig... Jo den var faktiskt nästan gratis. Väl hemma som sagt så fungerade den sådär. Känner fortfarande av det oupphörliga dragandet i snöret så här en dag senare, fast vet inte om det säger mer om min kondition i överarmen eller om klipparens tjurskallighet. Utan min tjurskallighet så skulle jag ju inte vara öm, då hade jag ju slutat försöka betydligt tidigare.
Det fick bli en tupplur istället på spikmattan inför kvällens huvudattraktion. Grillfest hos Eva och Peter i Slaka. Den årligen (typ andra gången, men hopp om fler finns...) återkommande grillfesten med Coop Bygg-gänget. Återigen hemma hos Eva och "Slaka" som sagt. Och man kan inte annat än bli avundsjuk på det mesta när man är hemma hos Anderssons. Tänk en nedgrävd 45 kbm stor pool med tillhörande soldäck, utekök med sittplatser för VÄLDIGT många. Mysbelysning i taket, murad grill, öltapp och mycket mer. Sen är ju läget helt fantastiskt. Ja det räcker där tror jag... Trevligt sällskap och en materialare som kan annat än slipa skridskor och tvätta svettiga matchtröjor. Måste få receptet på grillsåsen helt fantastisk (fast att jag vet att den kommer från en annan helt ok kock). Sen kan man ju inte annat än le när man får se det omtalade lilla huset som byggdes för familjens, läs Peters, nya leksak. Ett dubbelgarage med nästan större yta en bostadshuset, men så bor det ju en Plymouth Barracuda (sent 60-, tidigt 70-tal) med en sådär 440 hk! Vilken bil, vilket LJUD!!
Tyvärr så grusades mina planer på att komma lite tidigare än resten, hade varit fint med ett dopp i poolen innan maten. Det hade varit bröllop i Björsäters kyrka (bra val måste jag säga) mellan Johan Franzén och hans Cecilia Ståhl. Jo, "The Mule" från Detroit Red Wings gifte sig i samma kyrka som vi själva...
På väg till Slaka blir jag lite sen då det framför mig på vägen åker två bussar i SAKTA mak. Ombord sitter gästerna från bröllopet. Antar att församlingshemmet i Björs inte duger åt ett NHL-proffs..
Hade denna insikt om de prominenta passagerarna kommit till mig då jag förbannade bussens söliga framfart så hade jag med alla medel stannat bussen för att fylla autografblocket. Ingen stor jägare av namnteckningar men nu fanns Lidas, Zäta, Kronwall med flera på en väldigt begränsad yta. Då kan tom. jag jaga en namnteckning!
Hjälp, mitt barn pratar!!
2003 hämtade vi ut årets modell av barn. Lite kladdig och skrynklig, men den kom trots allt direkt från fabriken. Nu fem år senare inser jag att vi fått en version som pratar OAVBRUTET. Och inte vet han någonting heller, utan frågar konstant olika saker. Speciellt inträffar denna akuta okunskap i bilen ( helst under en bra låt eller något annat intressant som diskuteras på radion ). Ser inte ungen att jag lyssnar på radion? - Pappa vad är huvudled? Skit i det, du kommer ändå aldrig få köra min bil!
Jag menar, det kommer att ta tio år innan han överhuvudtaget kommer sätta sig i en bil för att förflytta den framåt... Och nu ska han börja plugga trafikskyltar... Hela tiden varför VARFÖR VARFÖR? Och inte är 2006 års modell bättre. Samma sak där, och gärna samtidigt som man ska borsta tänderna ( som om det inte vore nog med att brottas med tungan ).
Kan man inte få en modell med mute-funktion? Finns den modellen överhuvudtaget? Borde inte det premieras av myndigheterna nu när miljön har blivit så viktig... Går det i så fall att i efterhand upgradera till en version 2.0. Automatisk volymsänknig och programerbar sovmorgon.
Ytterligare en dag har snart nått sitt slut, och det utan att Glocalnet gjort sig hörda. Har långt gångna planer på att byta till Telia ( eftersom att vi NIX:at så har vi inte fått något bra erbjudande från dem. Var är alla telefonförsäljare när man behöver dem?? ) NU ska jag bara övertyga frugan att välja till Canal +. Känns nästan svårare än att få tyst på en femåring...
Ännu ett bevis på de små odjurens oförskämdhet fick jag uppleva idag när jag hämtade odågorna på dagis;
- Varför är du flintis?
Frågan kommer från sonens lekkamrat, samtidigt som han pekar på de i storlek ökande "vikarna" i pannan Finns det ingen respekt för de äldre längre?!
Denna oreda har dagligen mött en när man öppnat skåpet under diskbänken...
...men nu så ska det bli ordning...
...och reda!
Sonen fick låna kameran under en liten grillstund i somras...
och säga vad man vill, men han kan fånga ögonblicket. Pappa helt ovetandes om dokumenterigen!!
Konsten att säga nej
Söndag, igen.
Vart tog den här veckan vägen? Man frågar sig samma sak varje gång, får man svar? Nä.
Men nu är det som det är och det är faktiskt skönt att ha lagt ytterligare en vecka bakom sig. Ett steg närmre hösten. Jo så är det - jag längtar till hösten. Har tröttnat på sommaren, eller brist på sommar snarare. Jag lyckades träffa in min ledighet i maj/juni och då var det hyfsad sommar men nu är det som vanligt i juli, regn... Nu vill jag ha HÖST och det per omgående! Tänk att få krypa inomhus, tända en bras och dra upp filten samtidig som träden plockar fram sin palett utav färger samtidigt som det blir någon effekt av att tända lite ljus igen. Man slipper klippa gräset ( fast det drabbar ju inte mig så hårt nu när frugan förbarmat sig över dennna otroligt tråkiga syssla ). Bara det är anledning nog för att snabbt avsluta sommaren.
Hittade en gammal Aftonbladet Söndag på jobbet häromdagen. Nån snubbe som tydligen vet vad som är inne och ute hade listat sina hits. På listan; Michael Jackson - "På väg upp. Utsålda konserter i London". Problemet var bara att han dog TVÅ dagar innan... Så är det med tajta deadlines, eller om man vill skriva sin artikel och sen ta helg. Men borde man inte komma ihåg att man skrivit en sån sak? Tydligen inte.
När vi ändå är inne på taskigt minne så inträffade det en lite rolig grej häromdagen. Eller två snarare. Efter alla kvällsrutinerna såsom tandborstning, godnattsaga mm. ringde telefonen, efter en kort titt på numret så började hornen att växa - Glocalnet. IGEN... Lågt räknat så har detta nummer dykt upp ett 20-tal gånger de senaste två månaderna och varje gång har jag och frugan påpekat vårt ointresse att göra några ytterligare affärer oavsett hur "bra" erbjudandet än är. Denna gång så ringer det en kille som ska vara så där äckligt smickrande och som säljflörtar hejdlöst. Till slut så tryter tålamodet på Holgersson och en, sedan lång tid tillbaka, plan verkställs.
Del ett; Taskigt minne...
En dum fråga om vad det var han hette ger utdelning, idioten lämnar utan att tänka på det även ut sitt efternamn. En vanlig reflex hos de flesta. Vetskapen om riktnumret på telemarketingfirman ringar in området där detta pucka kan bo. Upp med Eniro och jakten kan börja. För att dra ut på det hela så visar sig Glocalnets bredband från sin bästa sida - konstanta nedkopplingar under samtalets gång leder till konstiga frågor om både det ena och det andra. Hans så insmilande sätt ger mig kalla kårar, men jag måste ju spela med innan jag har alla fakta. Men planen lyckas, upp får jag både hemadress, mobilnummer och hemtelefon.
Dags för del två; Hot om stryk.
Nu påpekar jag för honom att jag är VÄLDIGT trött på det eviga ringandet när vi uttryckligen har sagt att vi vill slippa dessa samtal. Då jag nämner för honom att det är närmare 20 samtal får jag till svar att han ser i listan att de ringt två gånger tidigare varav en gång var telefonsvararen på. LÖGN. Jag frågar lite artigt om vad han skulle tycka om att jag ringde något av de telefonnummer jag hade framför mig jämt och ständigt. Konstigt nog börjar han inta lite av en försvarsposition istället för att vara den där klämkäcka och påtryckande stjärnsäljaren han gav sken av att vara... Jag kan inte låta bli att påpeka att det är ungefär lika tråkigt som om någon knackar på ens dörr, varje dag ( samtidigt som jag "råkar" nämna hans hemadress... ).
Detta ger resultat och han avslutar snabbt samtalet med att han ska lägga in vårt nummer i deras spärregister.
Glad och upprymd över framgången messar Holgersson sin fru och skryter över bravaden. Nu kommer vi att slippa Glocalnets trakasserier framöver.
Trodde jag...
Dagen efter ringer telefonen. Gissa vem?! Samma procedur upprepas igen, men nu är det en spoling med utländskt namn. Vilket innebär att han får upprepa namnet FEM gånger för att till slut bokstavera det, allt för Eniro. Nu visar det sig att det inte finns någon med det namnet. Men ett antal med samma efternamn i Blekinge-regionen. Jag frågar då i förbifarten om han själv ringer med Telia? Nä, han kör Skype via internet. Det förklarar varför jag inte hittar honom på Eniro.
- Nej jag bor hemma säger puckot - du kan få min mammas namn istället... SMART? Inget vidare!
Ber istället att få prata med hans chef, vi kan kalla honom Jimmy Andersson, kör samma visa med honom men får tyvärr ingen träff. Funderar kort på om de är mig på spåret... Men nu säger jag istället som det är, att vi är in-i-helvete trötta på dessa samtal. Kort därefter får vi ett nytt löfte om att vårt nummer ska spärras. Men inte förrän jag hotar med att nämna för hans uppdragsgivare att de använder otillåtna metoder i sitt uppringande (en dator ringer upp flera nummer och kopplar fram den som först lyfter på luren).
Som jag berättat tidigare, hatar jag telefonförsäljare. ( Glömde berätta att mina två svågrar livnär sig som detta sedan flera år och har tom. drivit/driver egen firma. Helt ok killar för övrigt).
Sonen avslutade veckans simskola i sjön hemma med att kvittera ut två stycken simmärken; Doppingen & Livbojen Blå. Stolt som en bandyboll! Det var han värd efter den svenska högsommarvärmen som varit vid tio-hugget varje dag i veckan!!
Annars inget nytt. Jobbar på och sliter som vanligt. När ska man lära sig att GÅ från punkt A till punkt B?!?! Men det kommer väl, med åren...
Jag är tjurig
Då jag drog bort den irriterande muspekaren från skrivfältet råkade jag markera ytan utanför detsamma. När jag sedan skulle återgå till skrivandet kom jag åt backspace-tangenten och vipps så gick webläsaren tillbaka till föregående sida.
En timmas skrivande borta!
Lesson learned: Skriv allt i Word eller spara efter varje nytt stycke.
Med andra ord, Holgersson är tjurig.
Nu ska jag avreagera mig på frun med mina patenterade kommentarer och endast svara enstavigt resten av kvällen. Chokladen är snart slut.
Imorn har kanske tjurigheten övergått till mitt normala menstruella tillstånd. Så kanske det kommer en kioskvältare...
Den vilda jakten på biljetten
Svärmor nådde nyligen den aktningsvärda åldern HALVTREDS, skriver på danska då det kan vara lite känsligt för en del när man talar om ålder... (då svärmor fungerar både som massör, barnvakt utfordrare etc. vill man ju inte stöta sig i onödan, annars så hade jag ju skrivit femtio år på svenska...) I present fick hon bla. två biljetter till Ledin-konserten i Bergs slussar. Dit bjöd hon med sig frugan, till mitt stora förtret. Har pratat om att gå på Ledinkonserten varje år, tyvärr har detta behov uppkommit samtliga gånger när man läst recensionen. Alltså på tok försent. Och tydligen har mina yttranden passerat förbi min kära fru helt obemärkta, vilket gav upphov till en sällan skådad avundsjuka under eftermiddagen. För det var ju inte så att jag vetat om att de skulle gå i ett par veckor, nädå... Ute i god tid som alltid.
Operation Barnvakt tog sin form. Ringer till morsan - inget svar. Ringer till hennes mobil - inget svar (föga förvånande då hennes telefondisciplin är obefintlig). Ahh, tanken slog mig att ringa till sambo/särbo istället - svar - av ovan nämda mor. Morr! Tyvärr så har de styrt sin kos mot de småländska skogarna och ett glasbruksmaraton ( till småbrödernas stora glädje, NOT). Fick bli farfar, som bara skulle få besök av sina föräldrar, och ett par kompisar från Stockholm och stora lillebror som är hemma från Oslo, eller hemma är synd att säga, farsan brukar mest se skuggan av honom när han väl kommer hem. Men det är skoj att han har så många järn i elden - snart sitter han på arslet på en altan med alltför många måsten (inget av dessa innebär dock kompisar) framför sig.
För att korta ner kommande händelser så blev det ett par samtal till kära farfar, vi kommer, vi kommer inte. Kan nog ta på mig den större delen i detta velande, but it take's two for a tango...
Till slut föll beslutet att den svartsjuke maken ska få följa med, om än en bra stund senare. Att utfordra barn, packa väskor (notera pluralformen på substantivet väska. Går inte att packa för en natt åt två ungar i en väska som ni vet ) samla ihop dessa ungar och att sedan påbörja jakten på en biljett tar sin lilla tid.
Det visade sig vara svårare än väntat att få tag i just en biljett eftersom att vi passerat den tiden då det låg en hög biljetter, prydligt och fint på bordet i biljettkassan. Utan nu sker det med den senaste(?) tekniken, och därför går det (av förklarliga skäl) inte att reservera några biljetter utan du måste hämta ut dem personligen. Och detta går att göra på turistbyrån i Linköping alternativt vid insläppet i Berg. Då jag vill vara säker på att få en biljett tänkte jag hämta ut den innan barndumpningen i Sturefors, med andra ord vid turistbyrån. Men VAR finns turisternas lilla frågestuga i ens egen stad? Inte vet jag visade det sig.
För att ni ska få in känslan av desperation så kan jag meddela att denna jävla så kallade turistbyrå stänger klockan 18.00. Turistvänligt värre...
Följande utspelar sig mellan klockan 17.50 - 18.15
17.50
Min förhoppning om att den skulle finnas i Domkyrkoparken visade sig helt fel.
17.53
Lämnar ungarna i bilen (dottern sover redan) vid domkyrkan och tar snabbt upp mobilen, fram med google, sökord; turistbyrån Linköping. Resultat; Östgötagatan 5 samt ett telefonnummer.
17.56
En lätt joggingtur (genomsvett) genom parken mot Biblioteket, borde vara nummer 5 på Östgötag. Bryter mig in (eller plankar in när tre snorungar går ut) och ställs inför nästa dilemma: var faan är turistbyrån??! Hittar en vänlig bibliotekarie. Förklarar att jag jagar turistbyrån. Haahaahaa - Då får du allt jaga vidare, de har flyttat. Morr!!
18.02
Efter att fått det förklarat var nu dessa håller hus läggs ytterligare en kilometer till joggingkontot (snart ifatt efter tre månaders uppehåll). Får även förklarat att denna underbara bibliotekarie manat på turistnissarna att se till att just såna sidor som google och Eniro har RÄTT adress nu till sommaren. Låter självklart, men inte.
18.05
Joggingen övergår till gång när mobilen återigen åker upp, nu för att ringa och be dem hålla öppet några minuter till. Får till svar att numret upphört...
18.09
Tillbaka till bilen och kottarna. Försöker backa ut från parkeringen. Går inte ett - gäng turister som uppenbarligen inte sett mig komma och sätta mig i bilen och lite lätt gasa för att komma någonstans ser inte bilen. Nog för att jag inte hör till de långa och ståtliga, men bilen borde märkas, speciellt vid det varvtalet... En förmaning till sonen att komma med sina synpunkter på dröjsmålet senare mottas till min förvåning väl, han börjar väl lära sig att välja sina strider han med. Mot S:t Larsparken, på med skygglapparna och förbi förbudsskyltarna. Jag ska ha min biljett!
18.11
Hittar ÄNTLIGEN den lilla för mig helt nybyggda koja som ska likna en turistbyrå. Går in samtidigt som en går ut. Börjar kunna det här nu. Förklarar läget att jag är ute efter en biljett till Ledin, ikväll. Det går inte, vi har stängt får jag till svar av tjejen bakom disken.
- Vi har skrivit ut listorna redan, säger en snorunge som sitter djupt inne i ett privat mobilsamtal om kvällens göromål. Förklarar milt att jag jagat över halva stan efter dem. Får än en gång till svar att de tar sina biljetter från Ticnet och att det är stängt, listorna är redan utskrivna för dagen.
- Och förresten, det går inte samma dag, säger samma snorunge fortfarande stirrandes på datorskärmen och aftonbladets webbsida.
Då uttrycker sig Holgersson på ett lite mindre milt sätt.
- Nu är det så att jag har ringt er två gånger under dagen och jagat biljetter, båda gångerna har ni välkomnat mig hit för att hämta den, och nu försöker du tuta i mig att det inte går samma dag
- KOM IGEN!!!
18.12
Den aningens mer serviceinriktade tjejen påpekar för snorungen
- Prata du vidare där (pekandes på mobiltelefonen) så tar jag det här.
- DU har INTE skrivit ut listorna, eller hur?
- Eh öh eh naeh, nej! (Varför blir man inte förvånad över att Linköping inte är någon sommarstad?)
18.15
Går till bilen 380:- fattigare, men med en biljett på fickan. Hjärnan formulerar redan texten på kortet som ska följa krukan med veckans tistel...
Efter att lämnat en (mycket) trött dotter och en blyg son hos farfar styrs bilen söderut. Parkeringen fixas enkelt genom kontakter. TACK Anneli! Frugan och svärmor hittas enkelt. Bordet med flest Ramlösa flaskor på. Konserten med Caroline af Ugglas är precis på väg att avslutas, perfekt tajming!
Ledin levererar som vanligt, märks att han gjort det förut.
Lördagen gick i födelsedagskalasets tecken med sovmorgon, ensam i huset då frun jobbar morgon. Ahh skönt skönt!
Till farsan och hämta ungarna för att åka till stan för inhandling av present. Ett snabbt samtal till frugan löser idétorkan, Det får bli två stora garderobsblommor med tillhörande krukor. Detta under starka protester från sonen.
- VARFÖR SKA VI KÖPA BLOMMOR NÄR HAN BARA KOMMER GLÖMMA ATT VATTNA DEM??!!??
Ja, varför ge en present som kommer stå i ett fönster och sakta dö?!
Pappa försöker med att förklara att de här blommorna inte behöver vattnas, så ofta. Det senare missades tydligen då ett illskrik gör sig hörandes när han förklarar för farfar att han inte behöver vattna blomman och mamma korrigerar att så är det inte.
- Pappa sa att de inte behövde vatten!
Måndag och första dagen på simskolan i Risten. 18 grader i luften och en frisk vind. Solen håller sig mer bakom än mellan molnen. Vattnet ser föga inbjudande ut. Gruppindelning och lite grundövningar i vattnet. Bentag övas, Kalle-Anka-Musse Pigg-Långben-Ihop (tog fantasin slut där?) 45 minuter senare är det en lätt blåfrusen son som kommer upp ur vattnet. Han var dock tvungen att mellanlanda efter halva tiden för att värma sig. Det var skillnad när en annan var liten. Då var det 10 grader i vattnet och inte en unge fick gå upp i förtid. Och snöade gjorde det oxå tror jag minsann...
Jo det var så sant, hur gick det med TYSKEN? Torsdagen förflöt utan några större problem, en lite häktisk panikstädning innanför disken bara. Var ensam fram till 12. Tysken kom, såg, klagade och åkte vidare. Chefen? Honom såg jag inte till resten utav dagen. Ryktet gick att han fick åka godsvagn ner till Tyskland för att duscha...
Till slut fick jag som jag ville.
Ingen sommar utan
Svensk sommar!
Caroline af Ugglas deltog även hon med det musikaliska (?)
Från en början några lösa brädor. (Konstigt, det sitter häftklammer i pallkragarna...)
Och det färdiga resultatet
Nu är det bara ett lock som saknas...
Achtung! Achtung!! Tysken kommer...
Detta är det största som händer under året, eller två gånger om året. Så imorgon blir det nyputsade kängor och uppställning på tre-leds-linje och intensivpluggande av skoltyskan (kommer gå sådär med tanke på min febrila aktivitet under tyska-lektionerna, poker är väldigt krävande...) Och snäll som man är, eller ekonomisk, tackade jag ja till att börja tidigare imorgon. Kommer nog bli en hyffsad "to-do-lista" som möter en i dörren imorgon. Och ALLT ska vara klart på två timmar. Skoj värre.
Nu har ungarna varit hos mormor i två dar och jag och frun har nog tillbringat totalt 6 vakna timmar tillsammans, vilken lyx...
På tal om könsroller som jag tänkte till om lite tidigare. Idag har frun gjort stan och shoppat kläder till sig (tror jag, tittade inte så noga - hennes modevisning varade under tiden detta skrevs och jag tror att jag prioriterade min uppmärksamhet lite fel...) och till barnen. Men vad jag vet är att det var två badrockar, en rosa med en blomma och en blå med en haj. Gissa vilken som var till vem...
Dags att krypa till sängen.
Arbeit beginnt um acht Uhr!
Gute Nacht!!
