Jag lever!
Men jag lovar, det ska ske bättring. Hoppas jag... Att arbeta heltid har varit mer påfrestande än jag kunnat tro. Det var bra länge sedan som man tittat på klockan vid 21-snåret och insett att man är redo för kudden, men så har det varit större delen av tiden som flytt. Svintrött inte svininfluensa...
Det är kul men som sagt väldigt ansträngande på arbetsfronten just nu. Kan bero att man inte jobbat heltid på ett år. Sommarjobbet blev förlängt en månad och chanserna att upprepa detta ser kanske inte så ljusa ut, men som chefen sa när jag försökte känna honom på pulsen häromdagen - Det kommer att koma ut en tjänst om några veckor, SÖK! Det som talar mot mig är att jag inte varit där så länge, det finns så att säga några på förtur. Men samidigt så är inte vvs-avdelningen den populäraste av avdelningar då det kräver en del kunskap. Så det återstår att se, kontraktet går ut 13 september iaf. Efter det blir det väl att besöka arbetsförmedlingen, igen...
Vad har då hänt de senaste veckorna??
Det absolut största är utan tvekan att sonen börjat i SKOLAN. Den lille skiten går i skolan, förskoleklass, men ändå. Om tretton år så kommer man stå där med ett lätt pinsamt plakat utanför skolan och förmana honom att inte dricka sig redlös innan studentmiddagen är klar... Eller inte dricka sig redlös överhuvudtaget var det visst.
Slut på sovmornar och bolibompa, nu är det frukost klockan 7 som gäller för att sedan transportera sig till skolan. Skönt att man bor som man gör så det inte är så långt till dito.
Än så länge upskattar han skolan och tycker att det är kul. Att läsa och skriva har han varit duktig på ett bra tag nu, och då inte bara att skrvaav något som står framför honom utan även att ta ord "ur luften" som passar in ex leken.
För några veckor sedan så lekte han doktor i lekrummet och tjatade febrilt på mamma att komma och besöka honom. Då mamma var upptagen med annat så tröttnade han och skrev in sig själv i journalen;
OLIVER PASJENT
Med bakvänt J, men ändå. Liknar papppa i samma ålder...
Veckan innan skolan började så var nervositeten så påfrestande att bara man nämnde skolan så fick man ett utbrott till svar. Nu är det dock ändring och nervositeten har släppt, mycket tack vare att de är samma gamla kompisar som förut och de är trots allt bara sex stycken i klassen. Mycket behändigt.
En viss panik spreds sig i femåringens sinne när skolan väl börjat;
- Mamma, min hjärna funkar inte. Annars när jag är tyst så tänker min hjärna massor av saker men nu när jag är tyst så händer ingenting!
Den lilla fröken går kvar på samma dagis, men hör nu till de största barnen på avdelningen. Trots är något som har utvecklats till en konstart och framförallt så har det satts sig på öronen och stämbanden. Undrar om man kan vaccinera mot det oxå?
Nu bär det av till Ikea för inhandling av två transformatorer till taklampan i köket, har bara varit släckt... vet faktiskt inte, men väldigt länge är det iaf.
Jag är lat
Vad ska man då göra en dag som denna? Slappa! Vad kan vara bättre. Göra ingenting alls. Kanske glo ifatt Prisonbreak-avsnitten som legat flera månader på hårddisken ( ja jag vet, man får inte ladda ner såna saker, men det är inte jag utan en kompis-som-känner-en-kille-som-känner-en-kille som gör detta sattyg. Jag har ingen aaanin om att det var olagligt osv. ) Är helt slut när jag kommer hem från jobbet numer, lite annat tempo än vad man höll sista tiden på ni vet vad. ( Coop ) Inte idealiskt att gå i väggen med alt vad det innebär, tjafs med inkompetenta sk läkare, tjafs med Försäkringskassan m.m. för att kravla sig tillbaka till 50- och 75%, det sista av ren envishet ( samma som drev mig in i just nämda väg för övrigt ). Och som avslut på rehabiliteringen bli uppsagd...
Men men, det var nog tur att det blev som det blev. Nu har jag det bra på jobbfronten, folk tycker om att jobba där och kunderna tycker om att handla, vilket jag tvivlar på att någon av dessa två faktorer stämmer in på tidigare arbetsplats för tillfället. Tråkigt men tyvärr sant. Men nån gång vänder det väl för dem oxå, det är bara att hålla ut.
Igår var jag inne i ett stimm. Ett flertal kunder var så nöjda över den så förträffliga service de erbjudits att de kom tillbaka redan samma dag och stod i kö för att få hjäp av MIG. Snacka om egotripp! Det är det som får en att fortsätta kämpa. En farbror var väldigt mån om att få veta ifall chefen för varuhuset hade sitt kontor på plats eller satt på annan ort, han skulle nämligen ringa och berömma den UTMÄRKTA service han och hans fru fått av undertecknad. Mer mer mer!
Vet inte om det kom ett samtal eller inte men jag fick en stund med chefen under dagen, fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att vara kvar... Ehhh...hmmm...låt mig tänka... JAAA!!! Är du dum eller, klart att jag vill! Nu är det förvisso med en månad i taget på vvs-avdelningen ( har ju lite erfarenhet av det ) men heltid. Inte kattskit. Nu ska jag bara avboka mötet med arbetsförmedlingen, tråkigt. NOT. Skönt att ha arbete innan man officiellt slutat det förra. Börjar likna mitt flyt i arbetslivet igen. I´m back on track. Eller iaf med ena foten. Sen så finns det stora förhoppningar om ett grav-vick (konstigt det ser ut ) eftersom en kollega har en liten bulle i ugnen...
Något helt annat, läste i tidningen att Försäkringskassan har överträffat sig själva, igen. Denna gång är det den lääässkiga svininfluensan som får klä skott för min frustration över den mest inkompetenta instansen i konungariket ( förutom själva kungahuset då, men det får bli en annan gång ) Sverige. Så här är det; Om ett dagis måste stänga för att all personal har drabbats av sjukdom så är det INTE tillåtet att som förälder vabba om det är kommunen som har beslutat att stänga ner. Däremot så får man vabba om det är en läkare som stängt ner dagiset ( eller förskolan som det så fint heter ). Men samtidigt så slipper vi föräldrar att lämna in Staci-dokumentet som intygar att barnet inte varit på dagis när det har varit sjukt, om nu barnet drabbats av svinifluensan. Rörigt, jo visst. Men i kortfattad form så kan man, om nu kommunen stängt ner ens dagis pga svininfluensan, hävda att barnet har nämda sjukdom och på så sätt få tillf. föräldrapenning UTAN att behöva intyga detta. Som gjort för ett mer utbrett fusk än tidigare. Och det är inte för att de värnar om oss försäkringstagare som man tagit bort kravet på intyg utan man tycker att dagispersonalen ska slippa hanteringen av intygen... Vore det inte bättre att tänka till en gång extra INNAN man utformar sina regler?
Än en gång lycklig över att få avboka mötet med rikets näst mest inkompetenta instans, arbetsgförmedlingen!
Varför ska det vara så svårt att ringa en gammal jobbarkompis som man vet har drabbats av en svår sjukdom? Vad är det som gör att man drar på det så länge att man till slut inte vet vad man ska säga. Eller är det just det som är problemet? FAAN vad feg/löjlig/dum man är egentligen. Det är ju bara att lyfta luren och säga hej.
Man kan inte annat än bara le stort när dottern kommer upp i sovrummet på morgonen och säger -Jag tycker om dig, pappa!
Lite humor igen
Det gör ont...
Får låta andra stå för humorn idag...
I´m a sell out...
Hjälp, mig att samla poäng. Snälla! Bli medlem.
Hjälp, min fru klipper gräset (åt fel håll)!
Då var det dags igen. Ytterligare en helg att förbruka efter eget tycke och smak. Mitt dito är tydligen arbete på lördag och vila på söndag. Sen om det blir vila återstår att se... Men känner jag mig själv rätt så blir det något åt hållet i alla fall.
Veckan har som vanligt nu för tiden inneburit arbete och åter arbete. Men samtidigt så har jag blivit väl MEDVETEN om att det snart inte finns något sådant kvar. Sista veckan som kommer nu och plötsligt så har sex veckor bara rusat iväg. Fast å andra sidan så skriver vi idag 7 augusti, det är snart höst!!!! Förhoppningarna om att få fortsätta på Bauhaus är inte så vidare värst stora, det är inte bara positiva saker med hösten, det innebär även lågsäsong för branschen. Men det kan säkert bli något inhopp nån gång då och då, men det blir man inte rik på samtidigt som det enligt lag inte är tillåtet att deltidsstämpla fler än 75 dagar!
Dettta leder mig in på veckans mest spännande möte; ARBETSFÖRMEDLINGEN. Tänkte häromdagen att jag skulle göra grovjobbet nu istället för den 1 september, när man säkerligen inte kommer att vara ensam på plats för den obligatoriska anmälningen. Sagt och gjort, när ungarna dumpats på dagis ( känns lite så just nu, kan vara semestern som påverkar det hela, ödsligt värre ) styrdes kosan mot storstaden och denna fantastiska skapelse kallad arbetsförmedlingen ( varför heter det förmedling? Deras mantra är att de inte förmedlar arbete, det är det du själv som gör ). Nu har jag aldrig trott, och skulle nog inte heller vilja, att man får ett jobb så snart man kommer dit. Självklart så är det upp till mig att hitta arbete, men lite lustigt är det allt. AF är ett nödvändigt ont på vägen till ett nytt jobb. Likt en Gestapo-vakt som kommer hänga över ens axel tills man har skaffat sig ett förvärvsarbete i lägret. Fast tvärtom på något sätt, Hermann Göring och jag ser inte på arbete med samma ögon. Han hittar arbete som behöver verkställas överallt medans jag vill kolla runt lite och fundera en stund innan jag sätter igång. För det är så när man är på AF, du kan inte säga att du inte kan arbeta, då åker du ut. "Överallt finns det arbete". Jo, men jag vill inte ha ett telemarketing-jobb eller deltids arbete i 10 dagar. Argumentet att man har fru, två barn och ett hus är INTE skäl nog för att slippa flytta eller veckopendla... Arjeplog her I come! Sen kan man ju fundera på deras intresse för just jobbfinneriet. Nyheten om att COOP säger upp E T T U S E N heltidstjänster samtidigt som det ska sparas 1 500 000 000 :- under 2009 borde de ha snubblat över nån gång när de slösurfat kan man ju tycka, eller att Antenn är ett omställningsföretag som är MARKNADSLEDANDE i landet ( samtidigt som det ligger tvärs över gatan ).
Men har man döpt sitt intranät till KONTORSLEDA ( det är sant ), så kan man ju inte begära att de ska ha någon egen drivkraft och arbetsglädje.
Frugan fortsätter att förbarma sig över gräsklipparen. Ett litet problem bara, hur för man fram att hon klipper gräset åt fel håll? Jag klipper gräset i raka linjer från häck till häck likt en fotbollsplan, medans frugan klipper.. ja.. lite annorlunda.. typ hit och dit...och på tvären. Eller inte på tvären, så ofta, utan mer på bredden. Men jag vet ju svaret, ( tänk; "gör det själv då" ) samtidigt som det är skönt att slippa detta urtråkiga jobb så är det enerverande att se gräsmattan bli randig åt fel håll...
En jobbarkompis till min kära hustru berättade om en rolig (?) incident som inträffade under semestern.
Hon och familjen var i Göteborg ett par dagar. När man är iväg så här så är det lätt hänt att barnen tröttnar på en, eller tvärt om, och börjar utforska stan på egen hand. Då kan det vara bra att ha kritat ner ett mobilnummer på armen så att alla kan återses vid dagens slut, eller helt enkelt om rackarungen kommer bort. Så gjorde även denna familj. Alla dagar utom en... Denna dag kom självklart femåringen bort. Och jag kan tänka mig paniken som börjar spridas hos mamma nu. Efter att ha letat överallt så får hon syn på en restaurang som de besökt dagen innan. När hon kommer dit så sitter mycket riktigt femåringen där.
- Jag hittade inte er, så jag tänkte att du brukar ju bli hungrig så jag går hit och väntar...
Det kunde ha varit min son!
Nicklas Lidström försenade mig
Söndag, igen. Kommer inte kommentera fenomenet att veckorna bara försvinner i tomma intet. Det vet alla vid det här laget. Ännu en vecka med jobb i överflöd. Lika bra på att passa på när det bjuds.
Längtan efter hösten finns kvar. Ungarnas eviga gnatande, skrikande men villkorslösa kärleksmottagande när man kommer hem finns även det kvar. Och det är en evig tur att de kan fylla på ens reserver och inta bara parasitera på dem. Hur trött man än är när man kommer hem eller hur mycket man än tjatat, skrikit, pratat, diskuterat, befallit, bett, vrålat, och viskat till dem dagen innan så känns det så skönt att komma hem när det står två solstrålar vid dörren och väntar på en. När man inte hinner släppa ner matlådan på golvet innan man har två schimpanser som frenetiskt klättrar upp längs ens ben för att bli den som först får en kram och uppmärksamhet.
Efter att jobbat sju dar i rad så har det varit otroligt skönt att få två dar fritt. Eller fritt blir det aldrig riktigt. Lördagen började med konstaterandet att verkstan inte riktigt kollade upp så att gräsklipparen verkligen funkade innan de släppte iväg den, vatten i soppatanken var tydligen ursprungsproblemet och familjen blev 174:- fattigare. Hade förväntat oss betydligt dyrare reparation med tanke på att klipparen var VÄLDIGT billig... Jo den var faktiskt nästan gratis. Väl hemma som sagt så fungerade den sådär. Känner fortfarande av det oupphörliga dragandet i snöret så här en dag senare, fast vet inte om det säger mer om min kondition i överarmen eller om klipparens tjurskallighet. Utan min tjurskallighet så skulle jag ju inte vara öm, då hade jag ju slutat försöka betydligt tidigare.
Det fick bli en tupplur istället på spikmattan inför kvällens huvudattraktion. Grillfest hos Eva och Peter i Slaka. Den årligen (typ andra gången, men hopp om fler finns...) återkommande grillfesten med Coop Bygg-gänget. Återigen hemma hos Eva och "Slaka" som sagt. Och man kan inte annat än bli avundsjuk på det mesta när man är hemma hos Anderssons. Tänk en nedgrävd 45 kbm stor pool med tillhörande soldäck, utekök med sittplatser för VÄLDIGT många. Mysbelysning i taket, murad grill, öltapp och mycket mer. Sen är ju läget helt fantastiskt. Ja det räcker där tror jag... Trevligt sällskap och en materialare som kan annat än slipa skridskor och tvätta svettiga matchtröjor. Måste få receptet på grillsåsen helt fantastisk (fast att jag vet att den kommer från en annan helt ok kock). Sen kan man ju inte annat än le när man får se det omtalade lilla huset som byggdes för familjens, läs Peters, nya leksak. Ett dubbelgarage med nästan större yta en bostadshuset, men så bor det ju en Plymouth Barracuda (sent 60-, tidigt 70-tal) med en sådär 440 hk! Vilken bil, vilket LJUD!!
Tyvärr så grusades mina planer på att komma lite tidigare än resten, hade varit fint med ett dopp i poolen innan maten. Det hade varit bröllop i Björsäters kyrka (bra val måste jag säga) mellan Johan Franzén och hans Cecilia Ståhl. Jo, "The Mule" från Detroit Red Wings gifte sig i samma kyrka som vi själva...
På väg till Slaka blir jag lite sen då det framför mig på vägen åker två bussar i SAKTA mak. Ombord sitter gästerna från bröllopet. Antar att församlingshemmet i Björs inte duger åt ett NHL-proffs..
Hade denna insikt om de prominenta passagerarna kommit till mig då jag förbannade bussens söliga framfart så hade jag med alla medel stannat bussen för att fylla autografblocket. Ingen stor jägare av namnteckningar men nu fanns Lidas, Zäta, Kronwall med flera på en väldigt begränsad yta. Då kan tom. jag jaga en namnteckning!
