Hjälp, mig att samla poäng. Snälla! Bli medlem.

Då var det dags igen. Ytterligare en helg att förbruka efter eget tycke och smak. Mitt dito är tydligen arbete på lördag och vila på söndag. Sen om det blir vila återstår att se... Men känner jag mig själv rätt så blir det något åt hållet i alla fall.

Veckan har som vanligt nu för tiden inneburit arbete och åter arbete. Men samtidigt så har jag blivit väl MEDVETEN om att det snart inte finns något sådant kvar. Sista veckan som kommer nu och plötsligt så har sex veckor bara rusat iväg. Fast å andra sidan så skriver vi idag 7 augusti, det är snart höst!!!! Förhoppningarna om att få fortsätta på Bauhaus är inte så vidare värst stora, det är inte bara positiva saker med hösten, det innebär även lågsäsong för branschen. Men det kan säkert bli något inhopp nån gång då och då, men det blir man inte rik på samtidigt som det enligt lag inte är tillåtet att deltidsstämpla fler än 75 dagar!

Dettta leder mig in på veckans mest spännande möte; ARBETSFÖRMEDLINGEN. Tänkte häromdagen att jag skulle göra grovjobbet nu istället för den 1 september, när man säkerligen inte kommer att vara ensam på plats för den obligatoriska anmälningen. Sagt och gjort, när ungarna dumpats på dagis ( känns lite så just nu, kan vara semestern som påverkar det hela, ödsligt värre ) styrdes kosan mot storstaden och denna fantastiska skapelse kallad arbetsförmedlingen ( varför heter det förmedling? Deras mantra är att de inte förmedlar arbete, det är det du själv som gör ). Nu har jag aldrig trott, och skulle nog inte heller vilja, att man får ett jobb så snart man kommer dit. Självklart så är det upp till mig att hitta arbete, men lite lustigt är det allt. AF är ett nödvändigt ont på vägen till ett nytt jobb. Likt en Gestapo-vakt som kommer hänga över ens axel tills man har skaffat sig ett förvärvsarbete i lägret. Fast tvärtom på något sätt, Hermann Göring och jag ser inte på arbete med samma ögon. Han hittar arbete som behöver verkställas överallt medans jag vill kolla runt lite och fundera en stund innan jag sätter igång. För det är så när man är på AF, du kan inte säga att du inte kan arbeta, då åker du ut. "Överallt finns det arbete". Jo, men jag vill inte ha ett telemarketing-jobb eller deltids arbete i 10 dagar. Argumentet att man har fru, två barn och ett hus är INTE skäl nog för att slippa flytta eller veckopendla...  Arjeplog her I come! Sen kan man ju fundera på deras intresse för just jobbfinneriet. Nyheten om att COOP säger upp E T T U S E N heltidstjänster samtidigt som det ska sparas 1 500 000 000 :- under 2009 borde de ha snubblat över nån gång när de slösurfat kan man ju tycka, eller att Antenn är ett omställningsföretag som är MARKNADSLEDANDE i landet ( samtidigt som det ligger tvärs över gatan ).

Men har man döpt sitt intranät till KONTORSLEDA ( det är sant ), så kan man ju inte begära att de ska ha någon egen drivkraft och arbetsglädje.

Frugan fortsätter att förbarma sig över gräsklipparen. Ett litet problem bara, hur för man fram att hon klipper gräset åt fel håll? Jag klipper gräset i raka linjer från häck till häck likt en fotbollsplan, medans frugan klipper.. ja.. lite annorlunda.. typ hit och dit...och på tvären. Eller inte på tvären, så ofta, utan mer på bredden. Men jag vet ju svaret, ( tänk; "gör det själv då" ) samtidigt som det är skönt att slippa detta urtråkiga jobb så är det enerverande att se gräsmattan bli randig åt fel håll...


En jobbarkompis till min kära hustru berättade om en rolig (?) incident som inträffade under semestern.

Hon och familjen var i Göteborg ett par dagar. När man är iväg så här så är det lätt hänt att barnen tröttnar på en, eller tvärt om, och börjar utforska stan på egen hand. Då kan det vara bra att ha kritat ner ett mobilnummer på armen så att alla kan återses vid dagens slut, eller helt enkelt om rackarungen kommer bort. Så gjorde även denna familj. Alla dagar utom en... Denna dag kom självklart femåringen bort. Och jag kan tänka mig paniken som börjar spridas hos mamma nu. Efter att ha letat överallt så får hon syn på en restaurang som de besökt dagen innan. När hon kommer dit så sitter mycket riktigt femåringen där.

- Jag hittade inte er, så jag tänkte att du brukar ju bli hungrig så jag går hit och väntar...

Det kunde ha varit min son!

Söndag, igen. Kommer inte kommentera fenomenet att veckorna bara försvinner i tomma intet. Det vet alla vid det här laget. Ännu en vecka med jobb i överflöd. Lika bra på att passa på när det bjuds.

Längtan efter hösten finns kvar. Ungarnas eviga gnatande, skrikande men villkorslösa kärleksmottagande när man kommer hem finns även det kvar. Och det är en evig tur att de kan fylla på ens reserver och inta bara parasitera på dem. Hur trött man än är när man kommer hem eller hur mycket man än tjatat, skrikit, pratat, diskuterat, befallit, bett, vrålat, och viskat till dem dagen innan så känns det så skönt att komma hem när det står två solstrålar vid dörren och väntar på en. När man inte hinner släppa ner matlådan på golvet innan man har två schimpanser som frenetiskt klättrar upp längs ens ben för att bli den som först får en kram och uppmärksamhet.

Efter att jobbat sju dar i rad så har det varit otroligt skönt att få två dar fritt. Eller fritt blir det aldrig riktigt. Lördagen började med konstaterandet att verkstan inte riktigt kollade upp så att gräsklipparen verkligen funkade innan de släppte iväg den, vatten i soppatanken var tydligen ursprungsproblemet och familjen blev 174:- fattigare. Hade förväntat oss betydligt dyrare reparation med tanke på att klipparen var VÄLDIGT billig... Jo den var faktiskt nästan gratis. Väl hemma som sagt så fungerade den sådär. Känner fortfarande av det oupphörliga dragandet i snöret så här en dag senare, fast vet inte om det säger mer om min kondition i överarmen eller om klipparens tjurskallighet. Utan min tjurskallighet så skulle jag ju inte vara öm, då hade jag ju slutat försöka betydligt tidigare.

Det fick bli en tupplur istället på spikmattan inför kvällens huvudattraktion. Grillfest hos Eva och Peter i Slaka. Den årligen (typ andra gången, men hopp om fler finns...) återkommande grillfesten med Coop Bygg-gänget. Återigen hemma hos Eva och "Slaka" som sagt. Och man kan inte annat än bli avundsjuk på det mesta när man är hemma hos Anderssons. Tänk en nedgrävd 45 kbm stor pool med tillhörande soldäck, utekök med sittplatser för VÄLDIGT många. Mysbelysning i taket, murad grill, öltapp och mycket mer. Sen är ju läget helt fantastiskt. Ja det räcker där tror jag... Trevligt sällskap och en materialare som kan annat än slipa skridskor och tvätta svettiga matchtröjor. Måste få receptet på grillsåsen helt fantastisk (fast att jag vet att den kommer från en annan helt ok kock).  Sen kan man ju inte annat än le när man får se det omtalade lilla huset som byggdes för familjens, läs Peters, nya leksak. Ett dubbelgarage med nästan större yta en bostadshuset, men så bor det ju en Plymouth Barracuda (sent 60-, tidigt 70-tal) med en sådär 440 hk! Vilken bil, vilket LJUD!!

Tyvärr så grusades mina planer på att komma lite tidigare än resten, hade varit fint med ett dopp i poolen innan maten. Det hade varit bröllop i Björsäters kyrka (bra val måste jag säga) mellan Johan Franzén och hans Cecilia Ståhl. Jo, "The Mule" från Detroit Red Wings gifte sig i samma kyrka som vi själva... 

På väg till Slaka blir jag lite sen då det framför mig på vägen åker två bussar i SAKTA mak. Ombord sitter gästerna från bröllopet. Antar att församlingshemmet i Björs inte duger åt ett NHL-proffs..

Hade denna insikt om de prominenta passagerarna kommit till mig då jag förbannade bussens söliga framfart så hade jag med alla medel stannat bussen för att fylla autografblocket. Ingen stor jägare av namnteckningar men nu fanns Lidas, Zäta, Kronwall med flera på en väldigt begränsad yta. Då kan tom. jag jaga en namnteckning!

2003 hämtade vi ut årets modell av barn. Lite kladdig och skrynklig, men den kom trots allt direkt från fabriken. Nu fem år senare inser jag att vi fått en version som pratar OAVBRUTET. Och inte vet han någonting heller, utan frågar konstant olika saker. Speciellt inträffar denna akuta okunskap i bilen ( helst under en bra låt eller något annat intressant som diskuteras på radion ). Ser inte ungen att jag lyssnar på radion? - Pappa vad är huvudled? Skit i det, du kommer ändå aldrig få köra min bil!

Jag menar, det kommer att ta tio år innan han överhuvudtaget kommer sätta sig i  en bil för att förflytta den framåt... Och nu ska han börja plugga trafikskyltar... Hela tiden varför VARFÖR VARFÖR? Och inte är 2006 års modell bättre. Samma sak där, och gärna samtidigt som man ska borsta tänderna ( som om det inte vore nog med att brottas med tungan ).

Kan man inte få en modell med mute-funktion? Finns den modellen överhuvudtaget? Borde inte det premieras av myndigheterna nu när miljön har blivit så viktig... Går det i så fall att i efterhand upgradera till en version 2.0. Automatisk volymsänknig och programerbar sovmorgon.


Ytterligare en dag har snart nått sitt slut, och det utan att Glocalnet gjort sig hörda. Har långt gångna planer på att byta till Telia ( eftersom att vi NIX:at så har vi inte fått något bra erbjudande från dem. Var är alla telefonförsäljare när man behöver dem?? ) NU ska jag bara övertyga frugan att välja till Canal +. Känns nästan svårare än att få tyst på en femåring...


Ännu ett bevis på de små odjurens oförskämdhet fick jag uppleva idag när jag hämtade odågorna på dagis;

- Varför är du flintis?

Frågan kommer från sonens lekkamrat, samtidigt som han pekar på de i storlek ökande "vikarna" i pannan  Finns det ingen respekt för de äldre längre?!

Söndag, igen.
Vart tog den här veckan vägen? Man frågar sig samma sak varje gång, får man svar? Nä.


Men nu är det som det är och det är faktiskt skönt att ha lagt ytterligare en vecka bakom sig. Ett steg närmre hösten. Jo så är det - jag längtar till hösten. Har tröttnat på sommaren, eller brist på sommar snarare. Jag lyckades träffa in min ledighet i maj/juni och då var det hyfsad sommar men nu är det som vanligt i juli, regn... Nu vill jag ha HÖST och det per omgående! Tänk att få krypa inomhus, tända en bras och dra upp filten samtidig som träden plockar fram sin palett utav färger samtidigt som det blir någon effekt av att tända lite ljus igen. Man slipper klippa gräset ( fast det drabbar ju inte mig så hårt nu när frugan förbarmat sig över dennna otroligt tråkiga syssla ). Bara det är anledning nog för att snabbt avsluta sommaren.

Hittade en gammal Aftonbladet Söndag på jobbet häromdagen. Nån snubbe som tydligen vet vad som är inne och ute hade listat sina hits. På listan; Michael Jackson - "På väg upp. Utsålda konserter i London". Problemet var bara att han dog TVÅ dagar innan... Så är det med tajta deadlines, eller om man vill skriva sin artikel och sen ta helg. Men borde man inte komma ihåg att man skrivit en sån sak? Tydligen inte.

När vi ändå är inne på taskigt minne så inträffade det en lite rolig grej häromdagen. Eller två snarare. Efter alla kvällsrutinerna såsom tandborstning, godnattsaga mm. ringde telefonen, efter en kort titt på numret så började hornen att växa - Glocalnet. IGEN...  Lågt räknat så har detta nummer dykt upp ett 20-tal gånger de senaste två månaderna och varje gång har jag och frugan påpekat vårt ointresse att göra några ytterligare affärer oavsett hur "bra" erbjudandet än är. Denna gång så ringer det en kille som ska vara så där äckligt smickrande och som säljflörtar hejdlöst. Till slut så tryter tålamodet på Holgersson och en, sedan lång tid tillbaka, plan verkställs.

Del ett; Taskigt minne...
En dum fråga om vad det var han hette ger utdelning, idioten lämnar utan att tänka på det även ut sitt efternamn. En vanlig reflex hos de flesta. Vetskapen om riktnumret på telemarketingfirman ringar in området där detta pucka kan bo. Upp med Eniro och jakten kan börja.  För att dra ut på det hela så visar sig Glocalnets bredband från sin bästa sida - konstanta nedkopplingar under samtalets gång leder till konstiga frågor om både det ena och det andra. Hans så insmilande sätt ger mig kalla kårar, men jag måste ju spela med innan jag har alla fakta. Men planen lyckas, upp får jag både hemadress, mobilnummer och hemtelefon.

Dags för del två; Hot om stryk.
Nu påpekar jag för honom att jag är VÄLDIGT trött på det eviga ringandet när vi uttryckligen har sagt att vi vill slippa dessa samtal. Då jag nämner för honom att det är närmare 20 samtal får jag till svar att han ser i listan att de ringt två gånger tidigare varav en gång var telefonsvararen på. LÖGN. Jag frågar lite artigt om vad han skulle tycka om att jag ringde något av de telefonnummer jag hade framför mig jämt och ständigt. Konstigt nog börjar han inta lite av en försvarsposition istället för att vara den där klämkäcka och påtryckande stjärnsäljaren han gav sken av att vara... Jag kan inte låta bli att påpeka att det är ungefär lika tråkigt som om någon knackar på ens dörr, varje dag ( samtidigt som jag "råkar" nämna hans hemadress... ).

Detta ger resultat och han avslutar snabbt samtalet med att han ska lägga in vårt nummer i deras spärregister.

Glad och upprymd över framgången messar Holgersson sin fru och skryter över bravaden. Nu kommer vi att slippa Glocalnets trakasserier framöver.

Trodde jag...

Dagen efter ringer telefonen. Gissa vem?! Samma procedur upprepas igen, men nu är det en spoling med utländskt namn. Vilket innebär att han får upprepa namnet FEM gånger för att till slut bokstavera det, allt för Eniro. Nu visar det sig att det inte finns någon med det namnet. Men ett antal med samma efternamn i Blekinge-regionen. Jag frågar då i förbifarten om han själv ringer med Telia? Nä, han kör Skype via internet. Det förklarar varför jag inte hittar honom på Eniro.
 
- Nej jag bor hemma säger puckot - du kan få min mammas namn istället... SMART? Inget vidare!

Ber istället att få prata med hans chef, vi kan kalla honom Jimmy Andersson, kör samma visa med honom men får tyvärr ingen träff. Funderar kort på om de är mig på spåret... Men nu säger jag istället som det är, att vi är in-i-helvete trötta på dessa samtal. Kort därefter får vi ett nytt löfte om att vårt nummer ska spärras. Men inte förrän jag hotar med att nämna för hans uppdragsgivare att de använder otillåtna metoder i sitt uppringande (en dator ringer upp flera nummer och kopplar fram den som först lyfter på luren).

Som jag berättat tidigare, hatar jag telefonförsäljare. ( Glömde berätta att mina två svågrar livnär sig som detta sedan flera år och har tom. drivit/driver egen firma. Helt ok killar för övrigt).

Sonen avslutade veckans simskola i sjön hemma med att kvittera ut två stycken simmärken; Doppingen & Livbojen Blå. Stolt som en bandyboll! Det var han värd efter den svenska högsommarvärmen som varit vid tio-hugget varje dag i veckan!!

Annars inget nytt. Jobbar på och sliter som vanligt. När ska man lära sig att GÅ från punkt A till punkt B?!?! Men det kommer väl, med åren...

Dagen har innehållit både ett besök på jourvårdcentralen med dottern och premiärdopp i sjön, 25 grader svalt (?)

De bevingade blodsugarna har utsett min dotter som veckans á la carte, Påföljden av detta frosseri blev, förutom igensvullna ögon och stora bett över hela kroppen även ett uppsvullet vänsterben, från knät och neråt. Inne på andra dagen tyckte vi att det är dags att någon tittar på det. Synd om lilla gumman.

Frun ringer sjukvårdsupplysningen, resultatet; - För närvarande är väntetiden 36 minuter. Pust. Stånk. Stön.

När sen den sk. sjukvårdsupplysaren ringde upp kunde man tro att det var från sin privata telefon hon ringde och var på väg till stranden. Ensam, ingen kan stå ut med en sån hagga. - Jo ja, det kan bli så. Försök att badda med asolsprit osv. Jo det vet vi oxå, men kan man ge någon antihistamin till henne trots att hon är så liten? Nej, det är 6-årsgräns på det, bla bla bla. Ni kan ju låta henne ha benet i högläge.. Hallå det är en snart treårig lite tjej vi pratar om här, hon kan inte ens vara still två sekunder, hur kan hon hålla benet i högläge? Har hon ens sett ett barn tidigare??

Men efter mycket velande får frun en tid, det var ju oxå kul, hon ville ge oss en tid om 25 minuter, tror hon att vi bor på US-området? Frun försöker med argumentet att vi ska kunna transportera oss på lagligt sätt dit. Vilket får resultatet att hon lägger på en kvart i taget tills frugan suckar och säger att vi tar den. Men innan får vi motargumentet att hon har 30 andra samtal på kö, som om det får oss att kunna köra snabbare...

Väl på plats vid utsatt klockslag får vi vänta en kvart innan någon ens uppenbarar sig i receptionen och då är vi helt plötsligt 5 olika patienter som ska in samtidigt... Läkaren var underbar. Dottern fick INTE klä på sig själv för det skulle hon göra. Hon hade nämligen inga små flickor hemma längre att klä på. Och vad gäller medicinen så var det inga problem att ge en halv cetricin. Tack. Inte meningen att hon ska ha ont i benet bara för att hon är liten.

Hemma igen tar familjen och chansar på att Åskar och regnet ska hålla sig borta. Dags för premiärdopp i "vår" sjö, Risten. Den nyligen inhandlade plastbåten blåses upp, för att sedan direkt tömmas på luft (gick inte in i bilen) Ungar, fru och pappa packar sig så småningom in i bilen och vidare till Playa del Björs. Samtliga, utom pappa (han står bakom bilen med en handpump tryckt mot höften och utför en inte så rumsren pumpande rörelse; upp-ner-upp-ner, om och om igen. Pumpar i luft i båten, inget annat, men lite märkligt såg det nog ut på håll, väldigt långt håll..),

Båten visar sig flyta och efter att sonen testat flytvästen i vattnet, bra att veta hur den funkar om olyckan skulle vara framme, tar vi oss ut på böljan den blå. Sonen vill åka på fötterna efter båten medans jag ror, går sådär. Men han nöjer sig med att ligga i vattnet (det djupa -  mycket stort för en femåring) och hålla i en repstump medans jag förtvivlat försöker bevisa min styrka. Det funkar. - Åh kolla pappa, nu ser jag hur stora muskler du får! Tack min son, TACK!

1 Juli 2009

Sonen gnäller och tjatar;

-När ska vi gå till Emil?

Dottern är inte sämre hon, men hon får den här dagen en alldeles egen idé;

-Mamma, du BÄRA mig!!

Det var ju därför vi tog med VAGNEN.. Konstigt det där.

Frun undrar om vi ska ta med några tröjor innan vi lämnar stugan, jag tittar på henne med en blick som inte behöver några ord. Utan tröjor och paraply (har jag prioriterat bort till förmån för fikaväskan) knallar vi in till alla barns Mecka, Astrid Lindgrens Värld, en stor berättares kommersiella arv till eftervärlden. Fast om man tittar sig runt idag, vad är inte kommersiellt?

Direkt efter entrén tar Kling och Klang, Pippis egna favoritkonstaplar, emot med batongen käckt på svaj. Prussiluskan cyklar förbi och vinkar glatt till alla. Och det är just det där, tror jag, som får en att glömma, eller förtränga just det kommersiella. Alla är så där klämkäckt glada och hurtiga. Det kan bero på att vi idag säger den 1 juli och högsäsongen inte är så gammal än, undrar hur det ser ut 14 augusti? Det märkliga är att jag känner på mig att det kommer att se likadant ut.

Lottas hus (dotterns favorit det senaste året, hann knappt vakna på mornarna innan hon skulle -Titta Lotta) avhandlades under protest från dottern, men efter ett tag släppte nervositeten och både Lottas sovrum och tant Bergs trädgård inspekterades noggrant. Målet för förmiddagen var föreställningen hemma hos Pippi i Villa Villekulla så en titt in i Nils Karlsson Pysslings lilla källarvrå avklarades innan vi tog plats på första parkett, trodde vi.. Men så var det inte, vi såg ryggarna på skådespelarna mest hela tiden. Men vad gör det, en skymt av Pippis röda hårsvall fick duga. Men varför måste föräldrar låta sina små barns badbehov gå före vanligt sunt förnuft, mängder med barn, och vuxna badade friskt i den konstgjorda lilla sjö som ordnats som kuliss för Hoppetossa (Pippis pappas skepp) Och att man sen inte har koll på glina UNDER själva föreställningen är för mig en gåta när det är ett hyffsat stort fartyg som åker runt på vattnet. Fast å andra sidan så var ju barnen mer eller mindre påklädda och det var närmare 30 grader varmt, men ändå.

Familjen intar sedan Stadshuset i Den Lilla Staden och dess pannkaksbuffé, jävla idiot att föreslå pannkaksbuffé när det är tropisk hetta! Man lär sig av sina misstag. Men som tur var så ingick det mjukglass som tillbehör till pannkakan. Tack. Och Gratis dryck. Än en gång TACK!

Sonen skall nu få sin önskan uppfylld, färden går mot Katthult. Det första som möter oss är svinstian. Så klart att vi måste hälsa på Griseknoen. Lagom till att ungarna kommer på plats intill staketet så kommer Alfred och Lina för att mata grisarna Griseknoen, Elisabeth och Astrid (schysst namn). Och som sagt var, alla tar sina roller på högsta allvar och pratar och skojar med åskådarna. Vid frågan om vi har några grisar hemma svarar sonen; -Neääe! -Men Höns har ni väl i alla fall? frågar Alfred. Återigen ett nej kommer från sonen. -Men vi har två kaniner.

-  Kaniner? De é gôtt dé, me potatis, lingon och brunsås!

Snacka om att sonen blev mållös. Trösten blev en avslöjad hemlighet, INGEN av grisarna kommer att bli julskinka. (Det blir kanin istället :) )

Knoen åkte hela tiden på stryk av Elisabeth och Astrid så han fick en egen tallrik av Alfred. Hela Katthult inspekteras och som tur är så är hela rollbesättningen på plats för att ge liv åt gården. Samtliga tar som sagt sina roller på allvar. Mest imponerad måste man bli av Emil och Ida, två ungar i 12-årsåldern som båda kan spela, och sjunga visade det sig lite senare. Trots vetskapen om att allt är noga repeterat så får man känslan av att mycket är spontant. Emil och Ida sätter sig på ett par stolar och vipps så har Ida kommit på en lek, fiskdamm. -Vill nån vara med, frågar Emil? -JA, svarar sonen storögt. Sagt och gjort, ett lakan snos ifrån klädsträcket och undertecknad får hjälpa Ida att plocka ner klädnypor.. (kommer jag också till snickarboa då? Hoppas hoppas). Sonens blick en stund senare när han landar sin fångst (med en godispåse i tanken - det är ju det man får på fiskdammar) visar en total besvikelse, han vet inte vilken fot han ska stå på. Det är Emils gamla strumpa! Men, han tar det som en man och skrattar när han inser att det är ju faktiskt ett utav Emils alla hyss han precis har varit med om.

  Lagom till att familjen kommer till ett helt folktomt Törnrosdalen och den stora scenen, plats för föreställningen med Emil & Co, hopar sig molnen och ett åskmuller som utan tvekan skulle passat över Mattisborgen gör sig hört. En tanke till paraplyet i bilen far genom huvudet, men nä, har jag kommit först och valt bästa platsen tänker inte jag fega ur och gå hela vägen för några vattendroppars skull... Eller hur. Desto närmare föreställningens start vi kommer och folkets tillströmming ökar, ökar även både molnens omfång och mullrandet i skyn. Vädergudarna känner, trots denna ypperliga chans att få visa vem som bestämmer, även de för att titta på teater. Pust. Föreställningen innebär mycket sång och dans, återigen, vilka duktiga ungar! När allt är klart och inget regn fallit tar familjens överhuvud, frugan och undertecknad (inbillar vi oss i alla fall) beslutet att nu får det vara klart för i dag. Vi ska bara.. handla  någonting i souvenirshopen, kommersiella? Javisst! Dottern hittar per omgående en Pippi-docka i tyg, denna docka sitter i ett stenhårt grepp som hade fått Frank Andersson grön utav avund. Sonen däremot velar, som alltid. Till slut faller valet på tre små figurer, Pippi, Tommy och Annika.

Väl hemma i sängen när lillasyrran MYCKET motstridigt släpper iväg sin Pippi till brorsan för en godnattkram kommer han på att han också vill ha en sängkompis.. Oväntat, nää!

Dagen till belåtenhet, bara en sak som gnager, vem hade stulit spiken under Bertils säng? Den som man pekar på och säger "killevippen" till för att bli lika stor som jag, eller jag menar Nils Karlsson Pyssling. Under den jättestora sängen finns ett råtthål som i boken med en trapp som leder ner till Nisses krypin, men ingen spik. SKANDAL!

Men vilken tur att vi köpte allt det vi köpte, nu har ju parken råd att köpa en jättestor spik till nästa år.

Leve kommersialismen!