Då var det dags igen. Ytterligare en helg att förbruka efter eget tycke och smak. Mitt dito är tydligen arbete på lördag och vila på söndag. Sen om det blir vila återstår att se... Men känner jag mig själv rätt så blir det något åt hållet i alla fall.

Veckan har som vanligt nu för tiden inneburit arbete och åter arbete. Men samtidigt så har jag blivit väl MEDVETEN om att det snart inte finns något sådant kvar. Sista veckan som kommer nu och plötsligt så har sex veckor bara rusat iväg. Fast å andra sidan så skriver vi idag 7 augusti, det är snart höst!!!! Förhoppningarna om att få fortsätta på Bauhaus är inte så vidare värst stora, det är inte bara positiva saker med hösten, det innebär även lågsäsong för branschen. Men det kan säkert bli något inhopp nån gång då och då, men det blir man inte rik på samtidigt som det enligt lag inte är tillåtet att deltidsstämpla fler än 75 dagar!

Dettta leder mig in på veckans mest spännande möte; ARBETSFÖRMEDLINGEN. Tänkte häromdagen att jag skulle göra grovjobbet nu istället för den 1 september, när man säkerligen inte kommer att vara ensam på plats för den obligatoriska anmälningen. Sagt och gjort, när ungarna dumpats på dagis ( känns lite så just nu, kan vara semestern som påverkar det hela, ödsligt värre ) styrdes kosan mot storstaden och denna fantastiska skapelse kallad arbetsförmedlingen ( varför heter det förmedling? Deras mantra är att de inte förmedlar arbete, det är det du själv som gör ). Nu har jag aldrig trott, och skulle nog inte heller vilja, att man får ett jobb så snart man kommer dit. Självklart så är det upp till mig att hitta arbete, men lite lustigt är det allt. AF är ett nödvändigt ont på vägen till ett nytt jobb. Likt en Gestapo-vakt som kommer hänga över ens axel tills man har skaffat sig ett förvärvsarbete i lägret. Fast tvärtom på något sätt, Hermann Göring och jag ser inte på arbete med samma ögon. Han hittar arbete som behöver verkställas överallt medans jag vill kolla runt lite och fundera en stund innan jag sätter igång. För det är så när man är på AF, du kan inte säga att du inte kan arbeta, då åker du ut. "Överallt finns det arbete". Jo, men jag vill inte ha ett telemarketing-jobb eller deltids arbete i 10 dagar. Argumentet att man har fru, två barn och ett hus är INTE skäl nog för att slippa flytta eller veckopendla...  Arjeplog her I come! Sen kan man ju fundera på deras intresse för just jobbfinneriet. Nyheten om att COOP säger upp E T T U S E N heltidstjänster samtidigt som det ska sparas 1 500 000 000 :- under 2009 borde de ha snubblat över nån gång när de slösurfat kan man ju tycka, eller att Antenn är ett omställningsföretag som är MARKNADSLEDANDE i landet ( samtidigt som det ligger tvärs över gatan ).

Men har man döpt sitt intranät till KONTORSLEDA ( det är sant ), så kan man ju inte begära att de ska ha någon egen drivkraft och arbetsglädje.

Frugan fortsätter att förbarma sig över gräsklipparen. Ett litet problem bara, hur för man fram att hon klipper gräset åt fel håll? Jag klipper gräset i raka linjer från häck till häck likt en fotbollsplan, medans frugan klipper.. ja.. lite annorlunda.. typ hit och dit...och på tvären. Eller inte på tvären, så ofta, utan mer på bredden. Men jag vet ju svaret, ( tänk; "gör det själv då" ) samtidigt som det är skönt att slippa detta urtråkiga jobb så är det enerverande att se gräsmattan bli randig åt fel håll...


En jobbarkompis till min kära hustru berättade om en rolig (?) incident som inträffade under semestern.

Hon och familjen var i Göteborg ett par dagar. När man är iväg så här så är det lätt hänt att barnen tröttnar på en, eller tvärt om, och börjar utforska stan på egen hand. Då kan det vara bra att ha kritat ner ett mobilnummer på armen så att alla kan återses vid dagens slut, eller helt enkelt om rackarungen kommer bort. Så gjorde även denna familj. Alla dagar utom en... Denna dag kom självklart femåringen bort. Och jag kan tänka mig paniken som börjar spridas hos mamma nu. Efter att ha letat överallt så får hon syn på en restaurang som de besökt dagen innan. När hon kommer dit så sitter mycket riktigt femåringen där.

- Jag hittade inte er, så jag tänkte att du brukar ju bli hungrig så jag går hit och väntar...

Det kunde ha varit min son!