Har lämnat ungarna på dagis (fast att jag är ledig, tack kommunen!). Det är skönt med en alldeles egen tid oxå. Känns i kroppen att man inte är helt tilbaka på banan till 100% efter höstens lilla bakslag ( jävla vägg - vem hade ställt den där?! )

Vad ska man då göra en dag som denna? Slappa! Vad kan vara bättre. Göra ingenting alls. Kanske glo ifatt Prisonbreak-avsnitten som legat flera månader på hårddisken ( ja jag  vet, man får inte ladda ner såna saker, men det är inte jag utan en kompis-som-känner-en-kille-som-känner-en-kille som gör detta sattyg. Jag har ingen aaanin om att det var olagligt osv. ) Är helt slut när jag kommer hem från jobbet numer, lite annat tempo än vad man höll sista tiden på ni vet vad. ( Coop ) Inte idealiskt att gå i väggen med alt vad det innebär, tjafs med inkompetenta sk läkare, tjafs med Försäkringskassan m.m. för att kravla sig tillbaka till 50- och 75%, det sista av ren envishet ( samma som drev mig in i just nämda väg för övrigt ). Och som avslut på rehabiliteringen bli uppsagd...

Men men, det var nog tur att det blev som det blev. Nu har jag det bra på jobbfronten, folk tycker om att jobba där och kunderna tycker om att handla, vilket jag tvivlar på att någon av dessa två faktorer stämmer in på tidigare arbetsplats för tillfället. Tråkigt men tyvärr sant. Men nån gång vänder det väl för dem oxå, det är bara att hålla ut.

Igår var jag inne i ett stimm. Ett flertal kunder var så nöjda över den så förträffliga service de erbjudits att de kom tillbaka redan samma dag och stod i kö för att få hjäp av MIG. Snacka om egotripp! Det är det som får en att fortsätta kämpa. En farbror var väldigt mån om att få veta ifall chefen för varuhuset hade sitt kontor på plats eller satt på annan ort, han skulle nämligen ringa och berömma den UTMÄRKTA service han och hans fru fått av undertecknad. Mer mer mer!

Vet inte om det kom ett samtal eller inte men jag fick en stund med chefen under dagen, fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att vara kvar... Ehhh...hmmm...låt mig tänka... JAAA!!! Är du dum eller, klart att jag vill! Nu är det förvisso med en månad i taget på vvs-avdelningen ( har ju lite erfarenhet av det ) men heltid. Inte kattskit. Nu ska jag bara avboka mötet med arbetsförmedlingen, tråkigt. NOT. Skönt att ha arbete innan man officiellt slutat det förra. Börjar likna mitt flyt i arbetslivet igen. I´m back on track. Eller iaf med ena foten. Sen så finns det stora förhoppningar om ett grav-vick (konstigt det ser ut ) eftersom en kollega har en liten bulle i ugnen...

Något helt annat, läste i tidningen att Försäkringskassan har överträffat sig själva, igen. Denna gång är det den lääässkiga svininfluensan som får klä skott för min frustration över den mest inkompetenta instansen i konungariket ( förutom själva kungahuset då, men det får bli en annan gång ) Sverige. Så här är det; Om ett dagis måste stänga för att all personal har drabbats av sjukdom så är det INTE tillåtet att som förälder vabba om det är kommunen som har beslutat att stänga ner. Däremot så får man vabba om det är en läkare som stängt ner dagiset ( eller förskolan som det så fint heter ). Men samtidigt så slipper vi föräldrar att lämna in Staci-dokumentet som intygar att barnet inte varit på dagis när det har varit sjukt, om nu barnet drabbats av svinifluensan. Rörigt, jo visst. Men i kortfattad form så kan man, om nu kommunen stängt ner ens dagis pga svininfluensan, hävda att barnet har nämda sjukdom och på så sätt få tillf. föräldrapenning UTAN att behöva intyga detta. Som gjort för ett mer utbrett fusk än tidigare. Och det är inte för att de värnar om oss försäkringstagare som man tagit bort kravet på intyg utan man tycker att dagispersonalen ska slippa hanteringen av intygen... Vore det inte bättre att tänka till en gång extra INNAN man utformar sina regler?

Än en gång lycklig över att få avboka mötet med rikets näst mest inkompetenta instans, arbetsgförmedlingen!


Varför ska det vara så svårt att ringa en gammal jobbarkompis som man vet har drabbats av en svår sjukdom? Vad är det som gör att man drar på det så länge att man till slut inte vet vad man ska säga. Eller är det just det som är problemet? FAAN vad feg/löjlig/dum man är egentligen. Det är ju bara att lyfta luren och säga hej.

Man kan inte annat än bara le stort när dottern kommer upp i sovrummet på morgonen och säger -Jag tycker om dig, pappa!